Sveriges sämsta idé

Vårt statliga bolag Vattenfall har i vår beslutat att halvera sina satsningar på nya vindkraftverk. Istället satsar man på att bygga 5 nya kolgruvor i Tyskland.

Det är så galet att det måste vara Sveriges sämsta idé.                                                                                                          (Källa: greenpeace – facebook)

Klimatstaten Sverige och dess ambitiösa koldioxidplaner…det verkar tyvärr symtomatiskt på många håll i vårt land att snacka och skriva vackra planer, men i praktiken gör man precis tvärtom. En stat bör följa sina egna politiskt beslutade planer, varför ska vi alls ha politiken – om vi ändå följer kapitalets minsta svansföring?

Resoluta politiker stryker inte medhårs. Ett målmedvetet styre är framgångsrikt, titta bara på New York som till exempel lyckats vända stadens trend i förfall med skumma ödekvarter där ingen vågar vistas, vilket ersatts av grönområden, uteserveringar och lekplatser. Mest tack vare ett par politiker (Giuliani och Bloomberg), vilka gått emot starka särintressen. Vi kan utveckla vårt land i en hållbar riktning, vi kan utveckla vår egen stad i en hållbar riktning. För att de ska ske krävs (förstås) kompetenta och (främst) resoluta politiker vid rodret som inte låter sig styras hur som helst!

Linda Berling Nieuwenhuizen

Handlingsplan Lidköping

Veronica, Eva-Karin, Anders och Linda var på uppstartsmötet i går som Tillväxt Lidköping anordnade. Vi fick diskutera i smågrupper och sedan redogöra för hela gruppen.

Vår grupp tog bland annat upp: en viktig framgångsfaktor för att kunna få med politikerna; att kunna redovisa ett alternativpris/jämförpris på vad det kostar att inte satsa, vara passiva, inte utveckla och investera i handelsutveckling/stadskärna osv – nyckeltal t ex att det kostar 430 mnr per mandatperiod att inte göra något – vilken politiker skulle kunna säga nej då? Den inkluderande och hållbara staden – 25 % av svenskarna har inte bil (funktionshindrade, pensionärer, unga under 25 år samt ensamstående), inte bara räkna antal besök utan övernattningar, vilket är viktigt för spenderandet, vi har landsbygdspolitik vilket just nu är i ropet då det är supervalår – men vi har ingen stadspolitik. Staden och landsbygden är ömsesidigt beroende av varandra, att vara en urban ambassadör (är väl de som var på mötet bl a), purple flag = kvalitetssäkring av dygnstiden 17-06 – sug på den Lidköping, sportlovsveckan – hur får vi människor hit och hur får vi lidköpingsborna att välja att stanna hemma och spendera här i stället (härmar Västerviks tankar, vilka siktar på att bli årets stadskärna i år).
Ja, detta var något av det jag tog upp för vår grupp.

Någon annan grupp lyfte fram att vi inte ska behöva åka bil mellan den externa och centrala handeln – specialdesignade bussar i viss färg = gratis på helgerna. Den gillade vi särskilt mycket. Att vi ska satsa på det som är historiskt och unikt för vår stad också gillad! Tillgänglighet likaså.

En reflektion jag gjort sedan jag sovit på saken är att inga under 30 år (vad jag kunde se) fanns representerade på mötet. Det är viktigt att lyfta fram våra unga människor i utformandet och utvecklandet av vår stadskärna, handel osv, det är ju i synnerhet deras framtid vi planerar för. En anknytning till gymnasiet vore på sin plats, vi har många duktiga elever som kan bidra med idéer och visioner, kunskap och kraft om hur vi danar ett Lidköping i morgon.

Spiken och Läckö är ett par käpphästar att rida ut/reda ut nu när detaljplan för Spiken tas fram. För mig är det fullständigt självklart att våra gäster ska kunna få tillgänglighet till ett strandbad när de kommer till en av Europas största insjöar. Allt annat är galenskap och rent ut inskränkt. De bilburna besökarna kanske vill stanna längre om möjlighet till bad och svalka ges. Funktionshindrade, pensionärer, ensamstående och fram för allt barnfamiljerna samt alla andra får en förströelse som ger ringar på turismens vatten. Underlag för gästnätter ökar sannolikt samt övrig handel. Bara i Tyskland kan man se hur de arrangerar kring minsta lilla badpöl – eller finare sagt kurort – som oaser, för att människor ska kunna få njuta av vattnet. Är det bara vissa människor som ska ha tillgång till klipp/strandbad? De som har mest resurser?
Återkommer inom ämnet…brinner något för detta.

Styrelsen Det Hållbara Alternativet/

Linda Berling Nieuwenhuizen

En levande stadskärna med människan i centrum

Semestertid och strålande sol i turiststaden Lidköping, juli, fredag eftermiddag, klockan är 18:00. Vi tar en paus från myllret av turister i Spiken och beger oss in till centrum för att handla och fika. Inte ett enda café är öppet runt torget och inte en människa syns till förutom mannen som fäller parasoller vid Rådhuskonditoriet. Vi traskar från det ena stället till det andra, till sist köper vi en take-awaykaffe och en glass på Pressbyrån, slår oss ned på fontänerna och konstaterar; ett öde grossetorg i en sjönära och vacker köpmannastad där skyddshelgonet är självaste S:t Nicolaus (Santa Claus). En köping med sin unika stadskärna i form av torget med sitt röda medeltida rådhus i mitten. Detta signum pryder till och med ett svenskt frimärke – dessvärre lika platt och dött som detsamma.

Hemkomna igen, fortfarande upprörda över den döda stadskärnan, tog vi tacksamt del av Boverkets lilla skrift ”Dags att handla nu”, 2004 (www.boverket.se), citat: ”Handeln förser oss inte enbart med varor, den får oss också att mötas och bygga upp förtroende-fulla förhållanden. En levande och konkurrenskraftig handel är nödvändig i ett hållbart samhälle”./…/”Handeln är en förutsättning i våra stadskärnor och nödvändig nära där människor bor. Handeln kan också, i balanserade proportioner vara lämplig i externa lägen. All handel är ju inte lämpad för de centrala kvarteren. Men inte ens i städer har människor längre en självklar närhet till det dagliga brödet./…/Stadskärnan är, förutom handelsplatsen, alltmer även platsen för möten och rekreation. Och det behövs restauranger, uteserveringar och andra platser att mötas på, eftersom cirka 40 procent av hushållen i Sverige är enpersonshushåll”.
Vad skönt, statligt anställda har redan tänkt till om detta, dessutom gett ut en behändig skrift i ämnet. Vi kan efter denna läsning konstatera att vår stadskärna är allt annat än frisk. Varje år förundras – åtminstone vi som är födda i Spiken – över vad alla turister egentligen gör i det lilla fiskeläget? Svaret blir alltid detsamma – på grund av just människorna!

Hur ska vi då locka människor till staden? ”Vi måste hänga med i den ekonomiska utvecklingen och globaliseringen”, hörs inte sällan från de så kallade mer ekonomiskt bevandrade, som vore det en naturlag. Kommunpolitiker vill ofta få saker att hända direkt, men att bara ”gasa på” kan vara kontraproduktivt – särskilt vid en stor handelsetablering med avsevärd påverkan på lokalsamhället. Här bör man från start diskutera brett, följa lagens uttryckliga krav och överväga extra noga i ett översiktligt sammanhang. Kommunen bör också väga in skatteunderlaget vid nyetableringar där skatt på inkomster i bolag går till staten. Regional samordning spelar också roll, annars riskerar kommunerna att spelas ut av varandra. Det går påverka, men det krävs vilja, engagemang, mod och tålamod för att nå resultat.

Det finns en förening som heter Svenska stadskärnor – för städer med ambitioner. De menar att en attraktiv stadskärna skapar förutsättningar för tillväxt och välfärd, citat: ”Många intressenter är beroende av att stadens centrum är levande och vitalt. Det krävs för att locka till sig fler investeringar, fler invånare, besökare, studenter och entreprenörer.”.
Många kommuner och nätverk till exempel Samverkansgruppen i Lidköping är medlemmar i föreningen. Varje år utlyser föreningen en tävling och Västerås kommun blev vinnare av ”Årets stadskärna 2013”, silvret gick till Örebro och bronset till Varberg. Juryns motivering löd: visionen är ”Staden utan gränser” där det finns stor politisk enighet om de stora greppen. Utifrån den kommunövergripande visionen är city ett av 12 satsningsområden. Samverkan har värkt fram, från konkurrens till ett djupt och starkt samarbete mellan fastighetsägare, näringsidkare och kommunen./…/Tillsammans har man gjort en resa och förändrat stadens image från en klassisk industristad till ett besöksmål med ett förtätat och attraktivt centrum med boende och handel och med en glad och välkomnande attityd. Öppenhet genomsyrar Citys arbete! (www.svenskastadskarnor.se).

Utifrån ovan följer några konkreta förslag på vad vi tycker kommunen bör göra:

– trimma den kommunövergripande visionen för stadens långsiktiga och hållbara utveckling med handelsutvecklingen lokalt och regionalt.
– utarbeta en kommunal handelsstrategi i form av en policy som rimmar med översiktsplaner och andra planer.
-starta ett stadsförnyelseprojekt där så många intressenter som möjligt ingår. Lidköpingsborna är aktiva och har många goda idéer om hur man kan liva upp sitt torg, vilket vi under det gångna året kunnat läsa om i tidningen.
– anmäl Lidköpings kommun till tävlingen ”Årets stadskärna” 2015

Vår vision är att kunna komma till ett levande centrum, en mötesplats för alla åldrar. Barnen leker på S:t Nicolaus lekplats mitt på torget. 18:00 behöver inte betyda ridå ner utan ny ridå upp! Fäll gärna ihop parasollet, men fäll istället ut kvällsmenyn. Vi kommer mer än någonsin behöva stadens verkliga skyddshelgon – våra politiker – som arbetar för en levande stadskärna med människan i centrum!

Veroncia Berling, Linda Nieuwenhuizen, Miroslawa Trendowicz Hanson

Vad har Lidköping och Espelkamp gemensamt?

Espelkamp har 27 000 invånare och ligger i Minden-Lübbeckeområdet i östra Westfalen. Birger Forell var präst i Borås,1945 reste han till Tyskland och såg den nöd som flyktingar och fördrivna levde i. 1947 engagerade sig Forell för staden Espelkamp i Westfalen som var blev en stad för flyktingar. Espelkamp och Forells står för medmänsklighet och kampen för människors lika värde, frågan är om Lidköping har något gemensamt med staden Espelkamp? Saxat ur vardagen om invandrare/flyktingar i Lidköping 2014: ”- De har minsann råd att ta sig hit då borde de ha råd att klara sig”, ”- De kommer hit och tar våra jobb!”, ”- De får över 20.000:- i månaden, lägenhet och ny bil!”, ”- De anpassar sig inte efter vår religion/kultur!”, ”- Sverige kommer att vara muslimskt 2025!” Delar av dessa påståenden stämmer, men långt ifrån allt. För det första: De som flyr för egen maskin illegalt har råd ja, men kvotflyktingar betalar Migrationsverket för. Bara för att man har råd att fly behöver det inte vara lika med att inte ha behov av att fly. Man flyr från krig, politisk förföljelse, religiös förföljelse, naturkatastrofer och svält. För det andra: det är lätt att glömma av att när vi gått med i EU får människor och kapital röra sig fritt inom EU:s gränser. Att vara EU-medborgare innebär att man får uppehålla sig tre månader i ett land utan att söka asyl. Det råder arbetslöshet i hela Europa och då flyr de europeiska flyktingarna dit det eventuellt kan finnas chans till ett jobb. Vi svenskar arbetar exempelvis i Norge och det ser vi som en självklarhet att vi skall få flytta omkring fritt inom EU. Att vara med i Unionen betyder att man får konkurrera om de arbetstillfällen som finns med annan arbetskraft inom EU. För det tredje: I Sverige har vi religionsfrihet inskrivet i en av våra grundlagar vilket betyder att alla invandrare och flyktingar, helt lagligt, får utöva sin religion i vårt land, de begår alltså inte något brott när de gör detta. Vidare kan man fråga sig; – hur många invandrare/flyktingar tar vi emot i Sverige? Första stora invandringen på 1900-talet skedde 1930-45, då kom185.000 finnar(70.000 av dessa var barn), många finnar har flyttat hem igen och idag bor 15.000 kvar i Sverige. Nästa stora invandring var en arbetskraftsinvandring efter andra världskriget, då det – till skillnad från nu – fanns gott om jobb och då hade svenskarna en mer välkomnande attityd till invandrare. Mellan 1984 och 2003 sökte 458.880 människor asyl i Sverige. De största grupperna asylsökande under den här perioden kommer från forna Jugoslavien, 172 204 personer. 20% av invandrarna är återvändande svenskar. 2013 kom 56.000 flyktingar till Sverige och sökte asyl, 65% av de ensamkommande barnen fick stanna. Ungefär lika många flyktingar beräknas komma nästa år, detta är jämförbart med antalet som kom under kriget i Bosnien. Långt ifrån alla får stanna och 20% åker hem till sitt land så fort som möjligt.(www.migrationsverket.se). Migrationsverket ansvarar för rätten till bistånd för personer som ansökt om uppehållstillstånd i Sverige. Vuxna utan uppehållstillstånd kan i vissa fall få hjälp via dagersättning(www.socialstyrelsen.se). Skaffar du ett LMA-kort, ett slags kvitto på att du är inskriven hos Migrationsverket och asylsökande, har du rätt att vara i landet under tiden. Om du har ett LMA-kort har du inte rätt till ekonomiskt bistånd från kommunen. Detta förutsätter dock att du har papper eftersom du söker asyl. Papperslösa kan därför varken få pengar från Migrationsverket eller Socialtjänsten i en kommun.(www.socialstyrelsen.se) Många ser därför ingen utväg genom annat än att tigga, organiserat eller oorganiserat. Det är än så länge inte förbjudet att tigga oorganiserat i Sverige, icke att förglömma. Debatten om att de papperslösa romer från Rumänien kan söka socialbidrag är alltså helt irrelevant. Malmö kommun har sedan årsskiftet 2013/14 infört att barn som är papperslösa får rätt till ekonomiskt bistånd, det vore något för Lidköpings kommun att införa i ett första steg. Ett andra att man utökar detta till att inbegripa även vuxna som är papperslösa. Slutligen kan man inte hålla med om att invandrare/flyktingar inte anpassar sig till vår kultur i Sverige. 46% av flyktingarna vi tar emot är ensamkommande flyktingbarn under 18 år. De har inga föräldrar som påverkar deras syn på vårt land och de uppfostras av det svenska samhället. Snarare är det ett bevis på att integreringen inte fungerar och därmed en alldeles otillräcklig politik! Ett tredje steg att ta kan vara att förändra bostadspolitiken till att integrera invandrare i alla våra bostadsområden, inte som nu – huvudsakligen i Drömstan och Margretelund. Lidköping ligger under snittet för jämförbara kommuner vad man ger i ekonomiskt bistånd, ännu mer under jämfört med riksgenomsnittet och kommungruppen. Enligt UNCHR(FN:s flyktingsorgan) är – i skrivande stund – 44 000 000 människor i världen på flykt, 10 000 000 tar emot FN:s hjälp, 800 000 behöver vidarebosättning, 80 000 får en vidarebosättning, 1900 kommer till Sverige. Den svenska flyktingkvoten har funnits sedan 1950. Regeringen ger Migrationsverket i uppdrag att genomföra vidarebosättningar i Sverige. Antalet kvotflyktingar bestäms i budgeten. Migrationsverket ber UNHCR att utse vilka som blir uttagna till att få vidarebosättning i Sverige. Detta styrs av Utlänningslagen, man kan inte ansöka om att bli kvotflykting.(Vidarebosättning, En kvotflyktings väg till sverige. http://www.migrationsverket.se) Man kan ha två olika förhållningssätt till sin syn på invandrare och flyktingar: antingen ser man jorden som en boplats där man väljer att bosätta sig där det är fredligt och tryggt, eller också tycker man att geografiska gränser och födelseplats är avgörande för var man skall få bosätta sig. Dessa, något polariserade synsätt, är två ändar på samma stav. De flesta tänker som tur är inte så svartvitt och det gjorde inte heller Birger Forell på sin tid. I stadsdelen Wilmersdorf finns Birger-Forell-Platz, Espelkamp och Lidköping kanske inte har så mycket gemensamt mer än att de är småstäder – men vi kan sträva efter att Lidköping skall bli en Platz som ALLA människor, oavsett etniskt ursprung, känner sig välkomna till!

Veronica Berling

Det är ont om jordklot

Jag sitter på Storekens nordvästra udde – ”Karlskrona” som vi öbor kallar detta ställe – solen går ner bakom Svarten och fyrbåken lämnar en lång skugga över vattnet. Jag funderar på några ord som far just sagt till mig: – När ni blir stora är det inte säkert att det går att bada i sjön längre. Jag vill inte tro på det, i min 12-åriga värld är sjölivet och Ekens Skärgård det enda jag känner till och har svårt att föreställa mig något annat. Ett paradis likt Edens lustgård, min barndom susar här… — Solen skiner, det är vår och vi är ute i våra trädgårdar och påtar, planterar och sår. Vi gläds åt de spirande bladen när de kommer upp ur jorden och lyckan vi känner när vi kan plocka oss en egenodlad tomat eller en bukett med ringblommor att sätta på köksbordet är svår att slå. Som man sår får man skörda blir för oss, som har förmånen att ha en egen trädgård, tydligt. I Galaterbrevet står just dessa ord i kapitel 6 vers 7 och enligt skapelseberättelsen i Bibeln är vi människor satta att förvalta detta vackra klot. Att förvalta något på ett bra sätt innebär att vara rädd om det och sköta om det. Vad är det då vi lämnar efter oss till kommande generationer? Jag arbetar som gymnasielärare och vi har en we_changeturné som kommer på besök varje år till De la Gardieskolan. We_change har gjort en undersökning bland Sveriges gymnasieungdomar, 75% av dessa har klimatångest och är mycket oroade över framtiden. För att skapa hopp hos våra ungdomar är det viktigt att vi alla tar ansvar för vår fina miljö och försöker påverka besluten, både våra egna och kommunens. Jag är övertygad om att vi kommer att lyckas, bara viljan finns! Alla kanske inte vill bli politiker för att påverka, men vi kan själva påverka vad vi skall konsumera, hur vi vill värma upp våra hus och hur vi vill färdas till och från platser. Om alla gör något litet blir resultatet stort. Som vi sår får vi skörda. FN:s senaste klimatrapport kom nu i dagarna: ”Glöm skidåkningen och koka dricksvattnet. Klimatförändringarna kan få stora konsekvenser även i Sverige. Det är främst koldioxidutsläppen som är orsak till förändringarna. – Naturen reagerar ännu häftigare än vi tidigare trott och det är dramatiska förändringar, säger Svante Axelsson, generalsekreterare i Naturskyddsföreningen. Dricksvattnet kan förorenas med högre nederbördsmängder och bakterier spridas. Vi kan inte bara sitta och titta på längre!” (Aftonbladet 4/4). I våra trakter har vi, förutom det ovannämnda, problem med miljögifter som dioxiner i fisk och kvicksilver i fågelägg. Det är förbud på att sälja sik från Vänern, då prover tagna över hela sjön visar på för höga dioxinhalter i fisken. Finns det i fisken finns det också i vattnet, vilket känns skrämmande. Först skyllde man på det gamla pappersbruket vid Karlskoga. Dock visade det sig vara felspekulerat då prover på fisk i södra Vänern hade lika höga halter som i norra. Undersökningar pekar istället mot att dioxinerna delvis kommer från eldning av plast, vilket vi eldar i våra sopeldade Värmeverk. Kvicksilvret kommer också från sopeldning och Värmeverket i Lidköping blev anmälda till Miljödomstolen p g a för höga utsläpp 2013. Som man sår får man verkligen skörda. Problemet är svårlöst då Värmeverken får betalt för att elda bl a importerade sopor. EU:s skärpta deponidirektiv gör att länder i EU vill bli av med sina sopor och exporterar dem. Vi svenskar är duktiga på att källsortera, som tack får vi osorterade sopor som innehåller allt från plast till batterier. Det finns alternativ i form av biobränslen, men konkurrensen med de ekonomiskt lönsamma soporna är för hård. Här krävs ekonomiska styrmedel, en tydlig, modig vägledning från våra folkvalda politiker för en giftfri närmiljö och en hållbar, klimatsmart resursanvänding. Det är hög tid att vi börjar ta vårt ansvar som förvaltare av skapelsen. Jag säger som Harry Martinsson en gång sade; ”- Det är ont om jordklot!” — Jag sitter på Storekens nordvästra udde – ”Karlskrona” som vi öbor kallar detta ställe – solen går ner bakom Svarten och fyrbåken lämnar en lång skugga över vattnet. Jag säger till mina barn; – När ni blir stora kommer ni att kunna bada i sjön och förhoppningsvis äta fisken i den. Jag vill tro på det, i min 42-åriga värld är sjölivet och Ekens skärgård en stor del av mitt liv och jag har svårt att föreställa mig något annat. Ett paradis likt Edens lustgård, mina barn och mina ofödda barnbarns framtid susar där…

Veronica Berling

Lidköpings avloppsvatten till Skara?

 

Med anledning av dagens reportage i NLT om reningsverket, där Lidköpings kommun skrivit på ett samarbetsavtal med Skara.
Jag måste säga att jag blev överraskad och faktiskt förvånad, inte så mycket över Hedvall, utan att Alliansens syn på frågan inte framgick alls i reportaget.
   När jag läste tänkte jag; från den ena reningsverkslösningen till den andra utan någon som helst medborgardialog eller politisk diskussion, vad jag kunnat uppfatta.
   Det är i och för sig inget konstigt att flera kommuner delar reningsverk, inte heller att avloppsvatten transporteras längre sträckor, titta bara på Göteborg. Problemet som jag ser det är att man flyttar från ett gammalt reningsverk i Lidköping till ett minst lika gammalt i Skara.
   Enligt Naturvårdsverket, vilka jag talade med idag, är Skaras reningsverk inte högt rankat ur reningssynpunkt, utan har under åren haft för höga utsläpp av t ex. kväve. Deras recipient är Dofsan, med avrinning till Vänern. Inget är alltså vunnet utifrån vattenfrågan när det gäller vår recipient. Naturvårdsverket upplyste mig om att många kommuner i landet börjat bygga nya reningsverk – t ex Borås, då de flesta av våra reningsverk byggdes under 70-talet och börjar bli uttjänta. Vidare påpekade de att EU:s ramdirektiv för vatten ställer högre krav än nuvarande krav och detta kommer att realiseras inom en inte alltför lång framtid.
   Jag har under dagen också varit i kontakt med Länsstyrelsen och chefen för Miljötillsyn, (Jörgen Hammarström), han menar att detta inte kommer att gå utan att någon Miljötillsyn finns med i bilden. Skaras reningsverk har tillstånd för rejäla avloppsmängder, men det är inte osannolikt att en prövning hos Länsstyrelsen blir nödvändig. Den ordinära miljötillsynen sker dock i kommunal (Skaras) regi, (känns på gränsen till jävigt i denna fråga, vilket inte Hammarström höll med om, då det är vanligt att man säljer denna typ av tjänster, särskilt när man har överkapacitet). Tillsynen av ”tillsynen” görs fortfarande av Länsstyrelsen – enligt honom.
   Jag är av helt motsatt uppfattning än tidningen, i fråga om att reningsverket inte längre ser ut att bli en valfråga. Det bästa oavsett recipient är de facto ett nybyggt reningsverk på Kartåsen, där vi kan garantera hög effektivitet vad gäller rening. Snarare borde Skara få koppla på sig på vårt nya effektiva, reningsverk som klarar de nya och högt ställda kraven, istället för tvärtom. Är det något kommunen borde använda en del av kapitalet till, är det en nyinvestering som denna.
   Vi vill växa som kommun och förhoppningsvis ha god kontroll på vad vi släpper ut till vår recipient. Att skyffla över ansvaret till Skaras lika gamla reningsverk känns omodernt och betongpolitiskt. En typisk Hedvall-lösning – fort och fel – ingen utveckling – bara mer av samma, enligt min uppfattning.

  Avslutningsvis, hoppas jag att Alliansen fortsätter driva frågan om ett nytt reningsverk i det vägskäl vi nu står inför; fortsätta med gammal och uttjänt teknik eller satsa på ny och effektiv.
   Vi vill satsa på det hållbara ur alla möjliga perspektiv, exempelvis; investera i ny modern infrastruktur, skapa arbetstillfällen lokalt i byggandet av nytt reningsverk, skydda vår recipient mot övergödning och annan miljöförstöring, eventuellt kunna erbjuda andra närorter våra moderna reningsverkstjänster etcetera, etcetera.

Linda Berling Nieuwenhuizen

Det Hållbara Alternativet

Sunda handlingar kring miljö och klimat önskas

Sunda handlingar kring miljö och klimat önskas
(svar till Morten Ryan)

I en debattartikel ”S tänker sunt kring miljö och klimat” (NLT, 2014-02-26) framställer sig socialdemokraten Morten Ryan som ”en politiker med vilja att driva miljöfrågor”. Vi i Det Hållbara Alternativet välkomnar med glädje sådana deklarationer och hoppas att de deklarationerna omvandlas till praktik. Vi hoppas helt enkelt att S inte bara tänker sunt kring miljö och klimat, utan att S också kommer att agera sunt.
    De senaste åren uppvisade den styrande majoritetens agerande i flera stora viktiga miljöfrågor snarare tydligt på att beslutsfattarnas värderingar, särskilt Lidköpings starke man Kjell Hedvall, härstammar från förra seklets 60-tal. Då som nu under de senaste åren tycks miljön inte särskilt viktig att räkna med i de politiska besluten.
Om det vore på något annat sätt, så hur var det möjligt för den styrande majoriteten att besluta om att inbygga ett gammalt reningsverk och att ansöka om att under ombyggnadsperioden släppa ut mer föroreningar till Vänern än lagen tillåter? Vore det inte mera sunt tänkande kring miljö och klimat att bygga ett nytt reningsverk – ett reningsverk med bättre reningsgrad och mindre energiförbrukning än det inkapslade arrangemanget med luktåtgärder och slamsugning till Kartåsen kommer att kräva?
    Lidköping har på grund av sina stora investeringar i sopförbränningsanläggningar gjort sig beroende av sopimport. Kortsiktigt kan det vara ekonomiskt fördelaktigt, fast det nu verkar som att sopboomen just nu är på fritt fall (om man ser till fjärrvärmetaxorna). Långsiktigt ska EU och därmed Sverige gå åt ett helt annat håll framöver. Enligt EU:s avfallsdirektiv och enligt den svenska avfallsplanen, som Naturvårdsverket har beslutat om, måste man fram till 2020 väsentligt minska deponering och avfallsförbränning till förmån för mer materialåtervinning. Hur är Lidköping, som byggt sig fast i sopförbränning, förberett att tillämpa EU:s avfallsdirektiv? När kommer det att synas praktiska exempel i kommunen?
    I flera andra EU-länder har rädslan för utsläpp av giftiga ämnen gjort att folk protesterar mot planerade förbränningsanläggningar och det är svårt att få tillstånd att bygga. I Storbritannien hade man några år tillbaka sju projekt för att bygga avfallsförbränningsverk, men man har givit upp de planerna till förmån för selektiv återanvändning och export av icke återanvändningsbara sopor till andra länder (bl.a. Sverige). Argumenten för sådana beslut var att avfallsförbränning bromsar återanvändning och återvinning samt teknologisk utveckling. Det är ekonomiskt och ekologiskt olönsamt att utvinna bara energi från de produkter som krävde mycket mer energi för att producera. Återanvändning av avfallsmaterial ger möjligheter att spara 3-5 gånger mer energi än vad man får vid förbränning. Dessutom, enligt engelska studier, ger recycling möjligheter till att anställa tre gånger så många människor jämfört med vid förbränning.
    I det glesbefolkade Sverige är det visserligen mycket lättare att få tillstånd att bygga anläggning för avfallsförbränning, även när man bygger svart. Trots stränga krav på rening är utsläppen av dioxiner, kvicksilver och andra miljögifter betydande. Det är sant att utsläpp av växthusgaser har minskat i Lidköpings kommun drastiskt tack vare att olja och kol ersatts av sopor i Värmeverket. Men hur hållbart är det att ställa två miljöproblem mot varandra – klimatförändring mot miljöförgiftning – istället för att hantera båda som ohållbara?
    Lidköpings kommun har en av landets lägsta soptaxor och kvaliteten på renhållningstjänster och sopsortering blir därefter. Trots att den kraftigt underbemannade Renhållningen gör sitt bästa så räcker inte det för att dölja att kommunen är efterbliven i fråga om avfallshantering i jämförelse med andra kommuner i Sverige. Det optimistiska är att det pågår arbete med att genomföra ett system med optisk sortering som Eskilstuna kommun har.
    Morten Ryan skriver att han har ”flera idéer kring andra projekt”. Vi hoppas att Eskilstuna inspirerar även till att ställa om energiproduktion i Värmeverket från sopor till biobränsle (ca 80% av producerad energi i Eskilstuna Kraftvärmeverket är biobaserad). Lika mycket kan Eskilstunas Ekeby reningsverk och våtmark inspirera till att bygga ett nytt reningsverk i Kartåsen. I längden kan vi få mycket bättre vatten i Vänern, mycket finnare utsikt med våtmarken vid infarten till Lidköping, större säkring mot översvämningsrisker och bättre förutsättningar för att Hamnstaden kan bli en ny riktigt fin stadsdel. I längden kan allt detta vara mycket billigare än dagens kortsiktiga ekonomiska kalkyler.

Dag Hanson
Miroslawa Trendowicz-Hanson
Det Hållbara Alternativet (a)

 

Planera för dubbelspår i Lidköping

Enligt information på Lidköpings officiella hemsida pågår nu arbetet med planeringen av Lidköpings nya stadsdel Hamnstaden. En detaljplan för området beräknas vara klar våren 2015. På Hamnstadens webbsidor bedyras bl.a. ”All planering skall vara långsiktigt hållbar.” Med erfarenheter ifrån hur reningsverkproblematiken hittills har blivit behandlad finns all anledning att tvivla på att långsiktig hållbarhet är ledstjärna i planeringen.
Byggande av en ny så stor stadsdel kommer att innebära behov av andra infrastrukturlösningar än dagens lösningar, inte bara i Hamnstadsområdet utan även i en stor del av staden. Detta kommer att påverka trafiklösningar i områden kring järnväggsspåren.
Vi i Det Hållbara Alternativet är övertygade om att framtiden fortfarande tillhör tågen. Om Lidköping skall vara attraktivt för boende, arbete, utbildning och fritid då måste det finnas väl fungerande järnvägstransporter. Lidköping behöver för sin utveckling snabbare förbindelser med Göteborg och andra städer i regionen. Därför är det viktigt att vid planering mark reserveras för dubbla järnvägsspår för att tillgodose framtida transportbehov. Utan en bra utvecklad transportinfrastruktur blir Lidköping bara en perifer ort, varifrån ungdomar flyr.
Trots att politiker i åratal lovat dyrt och heligt att utveckla Kinnekullebanan så har än så länge denna utveckling stannat huvudsakligen på pratstadiet. Om det befintliga järnvägsspåret kan man inte ens säga att det är välskött. Pengar satsas främst på asfalt, trots att de flesta verkar vara överens om att en väl fungerande järnvägsinfrastruktur är en av de viktigaste hållbarhets- och utvecklingsfaktorerna.
Det finns all anledning att fundera över hur framtida transporter skall ske och vilken infrastruktur de kommer att kräva om man på allvar menar att man vill uppnå vissa av de svenska nationella miljömålen såsom Begränsad miljöpåverkan, Frisk luft, Bara naturlig försurning, Giftfri miljö, Grundvatten av god kvalitet. För att skapa en mera klimat- och miljövänlig transportsektor måste kollektivtrafiken öka och samtidigt göras fossiloberoende. En mer omfattande satsning på Kinnekullebanan i form av dubbla spår och elektrifiering eller en annan mer miljövänlig lösning än diesel bör vara ett viktigt steg i den riktningen.
Dubbla spår kunde ge möjligheter till att i ett första steg restiden mellan Lidköping och Göteborg kortas drastiskt, vidare kan snabbare förbindelser med andra städer utvecklas. Detta skulle locka fler att ta tåget istället för att ta bilen. En snabb förbindelse mellan Göteborg och Lidköping skulle göra det mer attraktivt att arbetspendla mellan orter längs sträckan. Även för företag som behöver spetskompetens skulle det vara lättare att etablera sig i Lidköping när pendlingstiden förkortas. Dubbla spår skulle också göra det möjligt att mer gods transporteras på järnvägen.
Skall Lidköping bidra med att uppnå de svenska miljömålen och utvecklas mer dynamiskt än idag, då behövs det en mer ambitiös politik för satsningar på Kinnekullebanan än de vi ser idag.

Dag Hanson
Miroslawa Trendowicz-Hanson

Det Hållbara Alternativet (a)