Cykeldemonstration 1:a maj!

Cykel 1-a maj

Pumpa däcken, smörj kedjan och trampa fram till torget den 1:a maj! Vi samlas vid bilparkeringen på torgets norra sida kl:12:00. Där fäster vi våra skyltar som vi vill ha på cyklarna. Temat för demonstrationen är ”Ett hållbart Lidköping”. Skriv en liten skylt och fäst på din cykel, eller få en på plats. Vi cyklar runt torget i bilkörfältet och fortsätter ut till Skogshyddan där vi avslutar med en fika. Vi cyklar i ur och skur. Väl mött!

Anmälan sker till Veronica på tel: 0737-267299(eller på fb).

Annonser

Ny myt skapad av den moderne och sekuläre nationalisten?

Förbjud tiggeri! Stäng gränserna! Ta seden dit du kommer!

Tja, vad ska man säga om det? Trots att svensken är berest verkar hen ha blivit överkänslig mot främmande kulturer, i varje fall vill hen inte dela med sig till ”de andra”: tiggande romer, bråkiga afghaner och bidragshungriga syrier. Flisan i brödernas ögon har aldrig stuckit så illa som nu, i det av bjälken förblindade egna ögat.

Redan gamle översteprästen i det antika Israel löste uppkomna kriser och problem genom att utse syndabocken, ofta en get, varför begreppet uppstått. En enda individ eller grupp skickades ut i öknen och offrades. Problemet löst. Mönstret känns igen, upprepat genom tiderna och i sitt kanske mest fasansfulla uttryck i nazisternas koncentrationsläger. Religion blir syndabock vare sig det är islam, judendom eller kristendom och så vidare samt anses ligga bakom krig och förstörelse. Religionen blir ett medel att helga målet: att ta makten och /eller behålla den.

De som verkar mest stridslystna för närvarande i vår sekulära hörna av världen är dock inte religiösa, snarare tvärtom, det är de nyateistiska i det breda folklagret. För ateisten och den sekuläre får religion inte blandas samman med politik, religion är en privatsak, även om den är reglerad i vårt yppersta politiska fundament: grundlagen. Denna nya ”myt” – sekulativ eller inte – ställer till en del problem, särskilt som religion tillsammans med konst sedan tiden vi bodde i grottor, hade till uppgift att skapa samhörighet och gemenskap. Kanske är det så enkelt att den moderne och sekuläre människan känner sig vilsen och rent av hotad då denne möter individer och grupper som uppvisar ovan nämnda samhörighet och gemenskap?

Den spanska inkvisitionen brukar utgöra paradexemplet på just religiös företeelse när den är som sämst, trots att orsaken var monarkernas(Ferdinand och Isabellas) försök att bringa stabilitet i det skakiga riket – kommen ur inbördeskrig och in under hot av det osmanska väldet. Paranoian den gången pekade dock ut en helt annan fiende(läs syndabock): konvertiterna. Vips så blev problemet religiöst betingat. Hos fundamentala muslimer till sekulära ateister finns tämligen lite som bottnar i själva religionen, snarare handlar det om kolonialism och brutal modernisering.

Frågan är huruvida en sekulär stat är mindre våldsbenägen än en religiös? Svaret torde bli: nej! framförallt då nationalismen ersatt religionen och blivit en slags ny tro. Nationalism skapar just samhörighet och en känsla av gemenskap och fyller på så vis ett, sedan Hedenhös, djupt mänskligt behov. Faran med nationalismen är att den samtidigt legitimerar vissa människors större anspråk på frihetliga behov och betingelser på bekostnad av andras. Det finns religioner som historiskt sett erbjudit alternativ till samhällsstrukturer som uppvisat och uppvisar större anspråk, de religionerna företräddes i sin linda av Konfucius, Buddha och Jesus bland andra. Deras frid- och kärleksbudskap rör till det, i synnerhet för den som står i samhällets främre led och roffar åt sig, bland en för övrigt överspänd allmänhet.

Det är inte utan anledning Merkel understryker att C:et i CDU står för kristligt eller Svenska kyrkan med Jackelen i spetsen samt andra kyrkor, kritiserar svensk flyktingpolitik. Likt solidariska fyrar står de rakryggat upp och signalerar västerländsk humanism i det nationalistiska mörkret över Europa. Sverige är inte bara åt svenskarna, åtminstone inte den(ännu) kristna delen – skärvan av en svunnen kultur på vars grundvalar vi byggt vårt samhälle.

Förbjud fattigdom! Öppna gränserna! Ta den humanistiska seden dit du kommer!

Linda Nieuwenhuizen

Veronica Berling

Behövs det ett nytt parti?

Birger

Detta är rubriken på Birger Schlaugs debattartikel i tidningen Syres nummer den 19 februari 2016.( Jag tänker bara kort sammanfatta det kärnfulla i hans inlägg här). Han menar givetvis på riksdagsplanet, men det känns ändå skönt att en sådan genomgrön människa reagerar på dels de etablerade partierna men också på Miljöpartiet – som sedemera helt vänt i dessa frågor. Birger hävdar att: ”De gröna, vars ursprungliga idé byggde på en kritisk analys av rådande ekonomiska system, har snarare blivit systemets försvarare”. Han pläderar för gamla MP-ideal som: sänk arbetstiden, dela på jobben, höj koldioxdskatten och utred försvaret.

Många av dessa förslag är reformer, Birger ser dem som grundbultar i nya system som behöver byggas och vi måste byta ut de gamla systemen med strukturer och normer som inte håller längre. ”Det handlar om att förena frihet med solidaritet, välfärd med ekologisk hållbarhet, personligt ansvar med grundläggande generell trygghet och allvarligt menade steg för ”att hela landet ska leva”…//… Partierna har kort om tid för att tänka om annars lär det bli utmanade av dem som fått nog”, avslutar han.

Min undran, som f d MP:are i 20 år som lagt sin röst på detta parti i alla tre valen sedan jag fyllt 18 år fram till valet 2014, är: – Var tog det partiet vägen som skulle ”ge en röst åt miljön, djuren och kommande generationer”? – Var tog ”Stigfinnarna” vägen? Var är det gröna alternativa partiet som skulle ”så frön” och ”gå före”? Mitt svar, med Birgers inlägg som stärker detta, är att det inte finns längre i svensk politik! 1/6 2011 bildades Gröna Partiet av några utbrytare ur MP, de fick dessvärre inte in tillräckligt med namnunderskrifter för att få vara med i valet 2014. Det nya partiet Alternativet bildades i Danmark 27/11 2013, strax efter det, i januari 2014 bildade vi det lokala partiet Det Hållbara Alternativet i Lidköping.

På Birger Schlaugs fråga ovan svarar jag självklart  JA!!!

Ordförande Veronica Berling

Det säkerhetspolitiska läget

Globala skolans konferens på SIDA, Stockholm, våren 2014, apropå att EU byggde ett tredje taggtrådsstängsel(ordentligt nedgrävt) och att tusentals flyktingar de senaste 20 åren drunknat i Medelhavet. Cecilia Malmström, siste talare ut, från scenen:

– EU bygger inga murar! Vi river murar!

Lindas hand flög upp och mikrofonen langades genom publikhavet till henne på raden längst bak. Hon ställde några frågor till EU-kommissonären:

– Cecilia, detta du sade om att EU inte bygger murar, varför bygger ni då inte en bro över Gibraltar, hade USA legat där Afrika ligger hade det gått en sexfilig bro över sundet för länge sedan?!(Skrattutbrott från publiken)

– Och den nya gränsmyndigheten Frontex som har som uppdrag att motverka att migranter kommer till EU, varför upprättar ni inte legala asylvägar, exempelvis via ambassaderna, in till EU?

Cecilia höjde – omöjligt nog – röstläget och spottade fram sina svar i headsetet:

– Frontex har INTE i uppdrag att motverka att migranter kommer till EU, de har inte ens några anställda! Vi skulle kunna upprätta legala asylvägar, men då ska du veta, att första dagen kommer det att stå tiotusen i kö och intresset för det i EU är lika med noll. Hon höll upp handen formad som en nolla ovanför huvudet.

Anders Björnsson och Kent Zetterberg, båda kunniga om svenskt försvar, skrev i en debattartikel(SvD 5/3 2016), att Sverige behöver fokusera mer på hemmaplan gällande det militära. De anser att ”den huvudlösa solidaritetsförklaringen” från 2009, behöver återkallas, den är ”kvalificerat snömos” och ”ägnar sig åt tveksamma operationer utomlands”. Björnsson och Zetterberg hävdar att försvaret försatts i en anda av angrepp och erövrande då det istället borde vara defensivt och kärnfullt. När vi läser detta känns det som om de styrande i landet blandat hop de politiska korten, det som vore mest hållbart och säkert på sikt i försvarsfrågan har bytt plats med migrationsfrågan. I den första är fokuset internationellt och solidariskt och i den andra nationellt och osolidariskt. Sveriges största hot verkar vara bidragshungrande migranter. Solidariteten har fått en ny kostym, principen är dock densamma.

Politikerna studsar glatt och högt på den politiska väljartrampolinen i jakten på högre opinionssiffror och störtar huvudlöst ner i den främlingsfientliga delen av bassängen. Sverige behöver en andpaus sägs det, som om flyende regn av bomber inte stod först i andrumskön. Flyktingarna som hamnar i lägren vid Turkiets och Greklands gränser möts av stängda gränser, eller om man så vill – en mur. Flyktingarna tror(vill tro) att människorna i Europa är goda, ”inshallah”(om Gud vill) blir de kvar i lägren, säger några intervjuade.

EU har fullt upp att värja sig från flyktingströmmen och spelar ut sitt sämsta(inte sista får man hoppas) kort i rockärmen, vilket förvandlas till ett hjärter ess – Turkiet. Med en förbluffande Royal Flush på hand tror sig EU ta hem spelet. Om Turkiet är ”en duktig vovve” kan den få sitta med vid bordet, kanske, i alla fall belönad på något sätt. Att Erdogan hugger efter och sliter i det pressfria byxbenet nonchaleras. Det en gång neutrala och alliansfria Sverige är numera värdlandspartner i Nato, trots att det egna försvaret består i militär spetsteknologi utan egentligt markförsvar. Det humana och rika Sverige(för vi är bland de rikaste i EU), stänger gränsen och stiftar nya lagar om bidragsstopp, fast de egna människorättsorganisationerna protesterar högljutt.

Så här två år senare, måste vi – fast det tar emot – ge Cecilia rätt, EU har noll intresse av migranter som flyr för sina liv. Marshallhjälp och annat, vilket hjälpte till med återuppbyggandet av Europa efter andra världskriget, tycks utraderat ur det europeiska (när)minnet. Sverige tar och ger, fullfjädrat solidarisk i de internationella militära angelägenheterna, lika fullfjädrat osolidariskt i de nationella migrationsfrågorna.

Vi hoppas att Sverige får sig en välbehövlig kallsup snart, ”inshallah”.

Linda Nieuwenhuizen

Veronica Berling