Saxat ur tidningen Syre #78, ledaren av Mattias Gönczi:

”“Klimatfrågan är en av den här regeringens mest prioriterade frågor” säger Mikael Damberg efter att regeringen just fattat ett beslut som riskerar att omintetgöra stor del av den klimatpolitik de dittills enats om. Man har beslutat att Vattenkraft ska sälja av sin tyska brunkol till första värsta köpare och därmed också borgat för att utsläpp i storleksordningen 1,2 miljarder ton koldioxid kommer tas upp ur marken de nästkommande 20-30 åren. För att få en känsla för storleksordningen så är det alltså i paritet med vad Sverige någonsin kommer släppa ut. Klimatforskaren Rockström konstaterar att försäljningen går stick i stäv med Parisavtalet och försäljningen fördöms av såväl Greenpeace som Svenska naturskyddsföreningen.

Frågan om det går att föra en ansvarsfull klimatpolitik trots försäljning är omdiskuterad. Till exempel argumenterar Alvar Palm, doktorand i industriell miljörätt, för att det vore klokare att sälja kolet och att istället använda pengarna till andra koldioxidreducerande initiativ. Utgångspunkten är att det finns så pass mycket lättillgängligt kol i marken att nedläggning av gruvorna inte nämnvärt påverkar vare sig tillgången eller kostnaden. Inlägget är intressant, även om det i såfall rimligen inte kan finnas några större pengar att tjäna på en sådan försäljning. Påståendet att man med lättehet startar upp gruvor på annan plats bemöts dock tydligt av Jacobsson och Axelsson på Greenpeace resp. naturskyddsföreningen:

“… stämmer inte påståendet att en långsiktig stängning av Vattenfalls gruvor skulle leda till ökad kolbrytning någon annanstans i världen. Palm blandar ihop brunkol och stenkol. Brunkol…är inte ekonomiskt att transportera mer än några få mil. Det finns ingen världsmarknad, vilket Palm verkar tro. En stängd – eller som i detta fall en oöppnad – gruva innebär minskad användning”.

Till Palms försvar förespråkar han en grundlig utredning om vad som gör mest miljönytta. Jag vill tro att Palm inte alls är intresserad av en försäljning innan en sådan undersökning är gjord. Där pengarna dessutom går till helt annat än klimatåtgjärder. Ett annat argument är att det skulle vara demokratiskt tveksamt om Sverige lägger sig i Tysklands energipolitik. Det är ett bra argument mot att ensidigt lägga ner brunkolsverksamheten imorgon kl 8, men det är ett mycket dåligt argument för försäljning. EPH kommer knappast vara en positiv kraft i att minska Tysklands kolberoende.

Mikael Damberg fortsätter med att förklara att alternativet till en försäljning är att staten behåller gruvorna i drift till 2040. Det är ett sorgligt ambitionslöst perspektiv. Det är möjligtvis sant att nuvarande ägardirektiv inte tillåter nedläggning av verksamheten rakt av, men det finns ingen grund för att tro att förutsättningarna kommer vara intakta närmsta 25 åren. Vare sig gällande framställning av elektricitet, nyttjande av brunkol eller majoriteten i riksdagen.

Socialdemokraternas ingång i frågan kommer inte som en överraskning, men vi måste diskutera miljöpartiets roll närmare. Att vara ett litet parti i en minoritetsregering är svårt. Men när det anses att regeringen måste vara enig, då går det inte att komma undan sitt ansvar. När steg tas från Parisavtalet, när tidigare överenskommelser blir omintetgjorda (som stoppade nya gruvor) och när man tvingas göra precis tvärtemot vad man sagt i valet. Då är det dags att säga nej. För då måste S antingen ge med sig eller söka sällskap på annat håll. Det är dock utomordentligt svårt att se hur S skulle kunna regera utan mp.

Den andra delen av uppgörelsen kan bli riktigt bra. 300 miljoner om året för att stödköpa utsläppsrätter är förvisso lite av 10-15 miljarder och det räcker förvisso inte för att nämnvärt päverka överflödet i närtid. Men med bra plattform så är det fullt möjligt att Lövins vision, om att företag och andra stater ska hjälpa till, besannas. Samtidigt är det långt till 2040. För att ha någon egentlig effekt så ska måste varje ny regering också gå med på att inte räkna in köpen i de redan uppställda miljömålen i energiöverenskommelsen. Det är inte osannolikt att vi får regeringsskifte redan 2018 då stödköpen ska börja. Det är mycket möjligt att miljöpartiet åker ur riksdagen. Det är rimligt att förvänta sig att stödköpen aldrig inleds och vi påminns om sagan om mäster skräddare:

– Jaså, bidde det ingenting? Det var bra, Löfven. Tack så mycket, Löven. Adjö, adjö, Löfven.

Sverige tar plats i säkerhetsrådet, trots avslutade saudiaffärer och Palistinaerkännanden.”

Annonser

Nato – en ulv i fårakläder!

 

”Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor, du nalkas ljuva sommar då gräs och gröda gror…” Vem orkar höra på de alarmistiska, hysteriska politikerna som varnar för kärnvapen, värdlandsavtalet, Nato och konflikter  nu när solen skiner, vi åker och badar och sommarlov samt semestrar står för dörren? Kan vi inte bara vara med i Nato så vi kan försvara oss ordentligt? Kan de inte bara sluta klaga?

Nej, det kan vi inte!!! Vi vaggas sakta in i en falsk trygghet via Nato av ”Sir Väs” alias Peter Hultqvist. Få av oss vet vad avtalet faktiskt innebär. I och med att vi nu skrivit på värdlandsavtalet betyder det att vi återigen(efter 25 år utan kärnvapen) är föremål för kärnvapen. Detta är dock ”bara” ett etiskt problem i fredstid, men ett betydligt större problem för civilbefolkning vid konflikter. Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist(s) säger förvisso att han inte vill se några kärnvapen här och att det inte är tillåtet. Ändå har kärnvapen följt med Nato-fartyg både in i Stockholms och Göteborgs hamnar redan innan vi skrev på avtalet. Det är fina ord av försvarsministern, men de har tyvärr ingen laga kraft. Sverige har ingen lag som förbjuder kärnvapen i vårt land. Vi har heller aldrig agerat mot dem som fört in kärnvapen i Sverige. Fler flottbesök och Natonärvaro är själva vitsen med värdlandsavtalet. Ingenstans i detta avtal står det något om att kärnvapen inte får införas, det står ingenting om kärnvapen alls, bekvämt för de stora nationerna som bara kan segla in, flottorna för in det som fartygen är utrustade med – såklart. Sverige kan möjligtvis flika in med ett tilläggsavtal, men vid en reell konflikt väger inte ett sådant tungt nog.

Vad skall vi göra istället då anser vi som är emot värdlandsavtalet, Nato och gapar så högt? Jag läser tidningen Syre och citerar Martin Jordö, journalist, som redan skrivit det mycket bättre än jag själv skulle kunna plita ihop:

”Enligt min mening bör Sverige ta aktiva steg bort från Nato/Ryssland-konflikten och verka mot en militarisering av Östersjön. Det innebär att söka samarbete med EU, med Norden och andra aktörer. Att verka för färre kärnvapen i regionen, och till exempel få Ryssland att avbryta utplaceringen av missiler i Kaliningrad. Att införa en tydlig lag som förbjuder införsel av kärnvapen i Sverige, både i freds- och krigstid, skulle höja Sveriges säkerhet. Att fortsätta arbetet med att göra Sverige och i förlängningen hela Norden till en ”kärnvapenfri zon” är viktigt.”

Det Martin pekar på är att de finns många sätt att verka på som inte ökar risken att Sverige blir indraget i någon konflikt. Att göra som vi gjort, när riksdagen med sina enkla knapptryckningar röstade igenom värdlandsavtalet och därmed bjuda in kärnvapen till svenska hamnar, är inget annat än en usel idé för vår framtida säkerhet!

De ansvariga för detta är således våra politiker, den regering med två partier som tidigare har verkat för militär alliansfrihet trycker igenom ett avtal som väljarna inte ens visste fanns sist vi röstade. Jag vågar påstå att värdlansavtalet är som ulven i fårakläder:”15 Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får, men i sitt inre är rovlystna vargar. 16 På deras frukt skall ni känna igen dem.”(Matt 7:15-23).

Veronica Berling

 

Vem skall då köpa alla skeppslaster?

Vilar middag, pyttipannan sjunker och tankarna stiger medan dagstidningen läses. Panama-skandalen är bara ännu en suck, tur att man inte är bankchef. Eller riksbankchef för den delen, då SvD:s Louise Andrén Meiton skriver att EU valt att hålla Sverige under lupp med anledning av hushållens enorma skulder. Någon vi känner jobbar på en bank i Japan och han säger att Sverige är ett skräckexempel i fritt fall, lika självklart som sushin är lunch.

Det verkar som svenskarna målat in sig i ett extremt och ogynnsamt ekonomiskt hörn. Reträttverktyget låg ränta är förbrukat, vi har redan minusränta. Visserligen har riksdagen fått igenom amorteringskravet, men hur verkningsfullt är det när bara nya lån omfattas? Möjligheten till uppskov under en femårsperiod urvattnar kravet än mer. Kravet kom alldeles för sent, den farliga hävstångseffekten som skapas av för tung skuldbörda, är här och kan tippa över när som helst, varför EU har oss under uppsikt.

Inte konstigt att Stefan Ingves, vår riksbankschef, under en längre tid bråkat om hushållens skulder, med allmänheten i allmänhet och med finansinspektionen i synnerhet. Politiken håller andan, för vilken politiker har modet att dra ur kanylen ur låneknarkarens ven, för att sno SvD:s Cervenkas träffande beskrivning av tillståndet. Vem röstar på den politiken om 2,5 år?

Ingves har blivit den oberoende bödeln, vilken insett att det är möjligt att hans eget huvud måste rulla den dagen krisen är ett faktum. Finansinspektionen verkar förstått retoriken och blivit varse sina egna huvuden och har krystat fram ett förslag om skuldkvotstak(i likhet med britternas), där man max kan låna 6 ggr sin årsinkomst med ett undantag på 15%(SvD april 2016). Klokt, men även om förslaget går igenom och sjösätts som planerat i juni 2017, är det för sent.

Det som händer när folk måste amortera och inte får låna är att konsumtionen minskar, den där nya Volvo V90:n står kvar i butiken och flygstolen gapar tom. Produktionen sjunker och folk blir varslade. Som grädde på moset har Sverige en bostadsbubbla, folk som har lyckan att äga sin bostad kan tack vare övervärderingen låna en hel del på sin bostad till just konsumtion. Byggs fler bostäder och efterfrågan på dem blir densamma, händer det som är en av marknadsekonomins grundlagar: större utbud – allt annat lika – lägre priser. Konsumtionen minskar, produktionen sjunker och nya varsel.

Det ser ut som vi blir kvar i det där hörnet ett tag, ty vi kommer inte därifrån utan att riskera en ekonomisk kris. Ingves har gjort så gott han kunnat, dock för sent, hans huvud borde sitta säkert. Politiken andas fortfarande inte och Svensson passar på att låna lite till medan han kan, snart är festen slut. Vem skall då – som det så fint uttrycks i självaste Bibeln – köpa alla skeppslaster?

Vi slår igen tidningen och tänker att det kanske är lika bra att allting kraschar så att vi kan börja om från början igen och verkligen leva ekonomiskt, som själva ordet ekonomi betyder: hushålla med knappa resurser.

Linda Nieuwenhuizen

Veronica Berling

Cykeldemonstration 1:a maj!

Cykel 1-a maj

Pumpa däcken, smörj kedjan och trampa fram till torget den 1:a maj! Vi samlas vid bilparkeringen på torgets norra sida kl:12:00. Där fäster vi våra skyltar som vi vill ha på cyklarna. Temat för demonstrationen är ”Ett hållbart Lidköping”. Skriv en liten skylt och fäst på din cykel, eller få en på plats. Vi cyklar runt torget i bilkörfältet och fortsätter ut till Skogshyddan där vi avslutar med en fika. Vi cyklar i ur och skur. Väl mött!

Anmälan sker till Veronica på tel: 0737-267299(eller på fb).

Ny myt skapad av den moderne och sekuläre nationalisten?

Förbjud tiggeri! Stäng gränserna! Ta seden dit du kommer!

Tja, vad ska man säga om det? Trots att svensken är berest verkar hen ha blivit överkänslig mot främmande kulturer, i varje fall vill hen inte dela med sig till ”de andra”: tiggande romer, bråkiga afghaner och bidragshungriga syrier. Flisan i brödernas ögon har aldrig stuckit så illa som nu, i det av bjälken förblindade egna ögat.

Redan gamle översteprästen i det antika Israel löste uppkomna kriser och problem genom att utse syndabocken, ofta en get, varför begreppet uppstått. En enda individ eller grupp skickades ut i öknen och offrades. Problemet löst. Mönstret känns igen, upprepat genom tiderna och i sitt kanske mest fasansfulla uttryck i nazisternas koncentrationsläger. Religion blir syndabock vare sig det är islam, judendom eller kristendom och så vidare samt anses ligga bakom krig och förstörelse. Religionen blir ett medel att helga målet: att ta makten och /eller behålla den.

De som verkar mest stridslystna för närvarande i vår sekulära hörna av världen är dock inte religiösa, snarare tvärtom, det är de nyateistiska i det breda folklagret. För ateisten och den sekuläre får religion inte blandas samman med politik, religion är en privatsak, även om den är reglerad i vårt yppersta politiska fundament: grundlagen. Denna nya ”myt” – sekulativ eller inte – ställer till en del problem, särskilt som religion tillsammans med konst sedan tiden vi bodde i grottor, hade till uppgift att skapa samhörighet och gemenskap. Kanske är det så enkelt att den moderne och sekuläre människan känner sig vilsen och rent av hotad då denne möter individer och grupper som uppvisar ovan nämnda samhörighet och gemenskap?

Den spanska inkvisitionen brukar utgöra paradexemplet på just religiös företeelse när den är som sämst, trots att orsaken var monarkernas(Ferdinand och Isabellas) försök att bringa stabilitet i det skakiga riket – kommen ur inbördeskrig och in under hot av det osmanska väldet. Paranoian den gången pekade dock ut en helt annan fiende(läs syndabock): konvertiterna. Vips så blev problemet religiöst betingat. Hos fundamentala muslimer till sekulära ateister finns tämligen lite som bottnar i själva religionen, snarare handlar det om kolonialism och brutal modernisering.

Frågan är huruvida en sekulär stat är mindre våldsbenägen än en religiös? Svaret torde bli: nej! framförallt då nationalismen ersatt religionen och blivit en slags ny tro. Nationalism skapar just samhörighet och en känsla av gemenskap och fyller på så vis ett, sedan Hedenhös, djupt mänskligt behov. Faran med nationalismen är att den samtidigt legitimerar vissa människors större anspråk på frihetliga behov och betingelser på bekostnad av andras. Det finns religioner som historiskt sett erbjudit alternativ till samhällsstrukturer som uppvisat och uppvisar större anspråk, de religionerna företräddes i sin linda av Konfucius, Buddha och Jesus bland andra. Deras frid- och kärleksbudskap rör till det, i synnerhet för den som står i samhällets främre led och roffar åt sig, bland en för övrigt överspänd allmänhet.

Det är inte utan anledning Merkel understryker att C:et i CDU står för kristligt eller Svenska kyrkan med Jackelen i spetsen samt andra kyrkor, kritiserar svensk flyktingpolitik. Likt solidariska fyrar står de rakryggat upp och signalerar västerländsk humanism i det nationalistiska mörkret över Europa. Sverige är inte bara åt svenskarna, åtminstone inte den(ännu) kristna delen – skärvan av en svunnen kultur på vars grundvalar vi byggt vårt samhälle.

Förbjud fattigdom! Öppna gränserna! Ta den humanistiska seden dit du kommer!

Linda Nieuwenhuizen

Veronica Berling

Behövs det ett nytt parti?

Birger

Detta är rubriken på Birger Schlaugs debattartikel i tidningen Syres nummer den 19 februari 2016.( Jag tänker bara kort sammanfatta det kärnfulla i hans inlägg här). Han menar givetvis på riksdagsplanet, men det känns ändå skönt att en sådan genomgrön människa reagerar på dels de etablerade partierna men också på Miljöpartiet – som sedemera helt vänt i dessa frågor. Birger hävdar att: ”De gröna, vars ursprungliga idé byggde på en kritisk analys av rådande ekonomiska system, har snarare blivit systemets försvarare”. Han pläderar för gamla MP-ideal som: sänk arbetstiden, dela på jobben, höj koldioxdskatten och utred försvaret.

Många av dessa förslag är reformer, Birger ser dem som grundbultar i nya system som behöver byggas och vi måste byta ut de gamla systemen med strukturer och normer som inte håller längre. ”Det handlar om att förena frihet med solidaritet, välfärd med ekologisk hållbarhet, personligt ansvar med grundläggande generell trygghet och allvarligt menade steg för ”att hela landet ska leva”…//… Partierna har kort om tid för att tänka om annars lär det bli utmanade av dem som fått nog”, avslutar han.

Min undran, som f d MP:are i 20 år som lagt sin röst på detta parti i alla tre valen sedan jag fyllt 18 år fram till valet 2014, är: – Var tog det partiet vägen som skulle ”ge en röst åt miljön, djuren och kommande generationer”? – Var tog ”Stigfinnarna” vägen? Var är det gröna alternativa partiet som skulle ”så frön” och ”gå före”? Mitt svar, med Birgers inlägg som stärker detta, är att det inte finns längre i svensk politik! 1/6 2011 bildades Gröna Partiet av några utbrytare ur MP, de fick dessvärre inte in tillräckligt med namnunderskrifter för att få vara med i valet 2014. Det nya partiet Alternativet bildades i Danmark 27/11 2013, strax efter det, i januari 2014 bildade vi det lokala partiet Det Hållbara Alternativet i Lidköping.

På Birger Schlaugs fråga ovan svarar jag självklart  JA!!!

Ordförande Veronica Berling